Historia

Bakgrund

Det traditionella husbehovsfisket har kunnat bedrivas i hundratals år vilket visar att det skett på ett biologiskt hållbar sätt. Husbehovsfiskaren är lokalt bunden till sitt kustområde, och är väl förtrogen med hur väder- och vattenförhållanden påverkar natur- och människor. Husbehovsfiskaren är också aktsam om natur- och kulturminnen och väl medveten om värdet av detta för kommande generationer. Husbehovsfisket är ofta grunden för handlag och intresse, som överförs från generation till generation och är en viktig faktor inför rekrytering till yrkesfisket. Hos husbehovsfiskaren är medelåldern hög och antalet fiskare minskar, vilket betyder att de få som är kvar har ett stort ansvar att föra traditionerna vidare och hålla kunskaperna levande om natur- och kulturvärden, samt att dessutom dokumentera traditionerna för framtida generationer.

Husbehovsfiske – Kulturarvet

Att fånga fisk för husbehov har uråldriga traditioner och har haft stor betydelse för människors möjligheter till försörjning, oavsett om detta fiske utförts med handredskap eller mängdfångande redskap. Tillgången till fiske för husbehov har varit starkt bidragande för möjligheten att etablera och bevara samhällsbildningar längs våra kuster. Det är ingen överdrift att säga att fiske bedrivet för husbehov är en viktig del av vårt kulturarv. I viss mån har traditionellt husbehovsfiske bedrivits med stöd av enskild rätt till fiske, kopplat till ägande eller arrende av mark, men det har också bedrivits på grundval av hävdvunnen allmän rätt till fiske för husbehov.

Vad är fritidsfiske

Utgår man från ordet fritidsfiske så förutsätter verksamheten två saker. Dels möjligheter till fiske, det vill säga vatten med fisk som kan fångas, dels fri tid, det vill säga tid som står till förfogande för andra aktiviteter än arbete för försörjning, måltider och sömn. Begreppet fritidsfiske har av hävd delats upp i sportfiske, som sker med handredskap, och husbehovsfiske, som kan bedrivas både med handredskap och mängdfångande redskap.

Mängdfångande redskap innebär inte att fisket (i den omfattning som avses här) fångar ”en stor mängd” fisk utan att det sker på sådant sätt att redskapen passivt fångar fisk och att fångstmängden inte kan kontrolleras av den som utför fisket. Uppdelningen av fritidsfiske i sportfiske och husbehovsfiske utgår ifrån motiven för eller syftet med fisket snarare än fiskets effekter på bestånden.

Termen sportfiske syftar på fiske med handredskap och betonar sportinslaget i fisket med avseende på att det är en friluftsaktivitet som bedrivs för nöje och rekreation. I den meningen skiljer sig inte fiske med till exempel nät och garn, dvs. mängdfångande redskap från handredskapsfisket, det bedrivas i dag med samma syfte. Fiske är alltså, liksom jakt eller annat friluftsliv, en sysselsättning som ger avkoppling och rekreation och har därför ytterligare en dimension av samhälleligt värde, utöver det bidrag som fångsten lämnar för konsumtion. Det är framförallt detta värde som är grunden för det vi i dag kallar fritidsfiske, oavsett med vilka redskap det utförs. Denna förening av nytta och nöje har också varit en del av husbehovsfiskets värde i alla tider.

Rätten till fiske

Gotland har en liten andel sjöar, de flesta små och grunda, men nära 80 mil kust. Liksom i andra kustbygder sker det mesta fisket i havet. Insjöarna, träsken, och vattendragen, åarna, är enskilt vatten där endast fiskerättsägarna har rätt till fiske, eller som i en del fall, fisket upplåt genom fiskekort eller annan överenskommelse. Även vid kusten inom 300 m från land eller, på särskilt långgrunda områden, innanför stadigvarande 3 m djup, är vattnet enskilt.

Havs- och Vattenmyndighetens uppdrag

Havs- och vattenmyndigheten (HaV)har regeringens uppdrag att genomföra en sammanhållen svensk politik för våra hav och vatten.

Haven och kustområdenas vatten, liksom sjöar och vattendrag är en oumbärlig resurs för invånarna och landet. Målet för havspolitik är att havet och dess naturresurser ska utnyttjas på ett hållbart sätt så att livet i vattnen bevaras. Samtidigt ska de som arbetar i haven fortsätta ha livskraftiga företag.

För att göra det krävs en helhetssyn på hur haven ska användas, men också insatser för att behålla eller återställa havens ekosystem. HaV har regeringens uppdrag att ta ett helhetsgrepp om havs- och vattenfrågorna, att öka kunskapen om haven, att hantera intressekonflikter kring våra hav och vatten och finna en balans mellan olika intressen.

Ur Havs och Vattenmyndighetens målbeskrivning

“Västerhavet och Östersjön ska ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och den biologiska mångfalden ska bevaras och hänsyn tas till kulturarvet. Kust och skärgård ska ha en hög grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård ska bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden ska skyddas mot ingrepp och andra störningar.

Denna målbeskrivning stämmer väl med Gotlands Husbehovsfiskeförenings strävan.

 

Statligt och Regionalt ansvar

Sverige har tillsammans med 193 andra länder inom ramen för konventionen om biologisk mångfald (CBD) undertecknat en internationell överenskommelse om skydd och restaurering av land och vattenmiljöer, den så kallade Nagoya-överenskommelsen. Överenskommelsen innebär att senast år 2020 ska åtminstone 17 procent av land- och sötvattensområden och 10 procent av kustnära och marina områden vara skyddade genom ett nätverk av effektivt och rättvist skötta, ekologiskt representativa och sammanhängande skyddade områden som integrerats i landskapet.

Enligt regeringens beskrivning av preciseringarna till miljökvalitetsmålet hav i balans samt levande kust och skärgård ska den bevarade arealen omfatta minst 15 procent av Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon, varav minst tio procent har ett långsiktigt skydd och övriga minst fem procent har en förvaltning som säkerställer att områdets marina naturvärden är bevarade.

Landskapskonventionen är ett annat styrmedel som nu är på väg att implementeras i Sverige och som kommer att få betydelse för arbetet med skydd och bevarande av landskapens olika värden. Även utpekande av riksintressen kan komma att få ökad betydelse i det framtida arbetet.

I den årliga uppföljningen av miljömålen 2012 konstaterade de målansvariga myndigheterna att ett tillräckligt bevarande av natur- och kulturmiljöer inte kan nås med idag beslutade eller planerade styrmedel. Ett genomgående problem är brist på incitament för berörda aktörer att agera samt resurser för genomförandet av konkreta åtgärder för att nå de politiskt satta ambitionerna.

Behovet av skydds- och bevarandeinsatser samt restaurering är stort. För hälften av de arter och tre fjärdedelar av de naturtyper som listas i EU:s art- och habitatdirektiv går utvecklingen i negativ riktning och de riskerar därför på sikt att försvinna från Sverige. Behovet av åtgärder är stort såväl för våtmarker som för sjöar, vattendrag och hav.

Att lyckas behålla en biologisk mångfald är avgörande för att ekosystem ska fungera och även kunna anpassa sig till ändrade förhållanden. Utan en mångfald av arter med olika funktioner är risken stor att klimatförändringar och annan påverkan minskar ekosystemens förmåga att leverera viktiga tjänster som vi tar för givna. De tillgängliga medlen för områdesskydd och skötsel av skyddade områden har emellertid minskat de senaste åren. Minskningen beror på nedskärningar i tillgängligt anslag, prisökningar för mark samt regeländringar som ger ökad ersättning för markområden.

Därför finns det ännu inte något sätt att svara upp mot det behov av skydd och restaurering som finns för att bevara dessa arter och miljöer och de insatser som Sverige har åtagit sig i och med överenskommelsen i Nagoya. För landmiljön har förberedelsearbetet för att uttolka och besluta om strategier påbörjats genom uppdrag till närmast berörda myndigheter. För marina miljöer har detta arbete ännu inte inletts.

UNESCO:s konvention om skydd för det Immateriella kulturarvet.

Den 26 januari 2011 ratificerade Sverige, som 134:e land, Unescos konvention om det immateriella kulturarvet. Konventionen syftar till att säkra respekten för och öka kunskaperna om de immateriella kulturarvens betydelse. I konventionen definieras immateriella kulturarv som sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap och färdigheter som lokalsamhällen, grupper och i vissa fall enskilda personer erkänner som en del av sitt kulturarv. Endast immateriella kulturarv som är förenliga med mänskliga rättigheter och med de krav som ställs på ömsesidig respekt mellan lokalsamhällen, grupper och enskilda personer och på hållbar utveckling omfattas av konventionens skydd.

Källa: Fiskeriverket, SKIFO