Redskap och båtar

Traditionella redskap

Tillverkning av strömmingsgarn

I äldre tider tillverkade man strömmingsgarn och nät av lin hemma. Arbetet med linet var mycket omfattande – sådd, skörd, rötning, torkning, bråkning och häckling. Den färdiga tråden spann man sedan jämn och fin. Till ett strömmingsgarn gick det åt 1,5 mil tråd som man band till en nätslinga med 44 000 maskor eller knutar. Repet (tjälnen) var av spunnet kohår och cirka 35 m lång, flötet var tillverkat av grov tallbark och sänket (hallar) var av sten som plockats på stranden. Det tog en vinter att tillverka ett garn, varje fiskare hade cirka 10 garn till sitt fiske. Idag köper man färdiga strömmingsgarn helt i nylon.

Andra redskap för strömmingsfisket

Vaden var en plankbit av gran ca 70-80 cm lång, 15-20 cm bred och cirka 5cm tjock, gärna lite båtformad, med ett hål borrat på mitten av plankan. Genom hålet var en smäcker smal enestör fastkilad, smaländan var ca 2 m lång utanför hålet och tjockändan cirka 80 cm åt andra hållet. I den smala ändan var en flagga av tyg fastsatt. När vaden kastades i havet skulle den stå med flaggan rätt upp. Vid sättningen sattes en vade ut i vardera garnraden. I ena plankändan var ytterligare ett hål borrat där man fäste vadlinan.

Sättningsstenen var i de flesta fall av kalksten och cirka 40x20x10 cm. Stenen var försedd med hål i kanten på ena kortsidan och i hålet fästes sättningssträng och vadlina. Sättningsstenen användes till förankring av garnen vid den fasta sättningen. Stenen har numera ersatts med dragg.

Kubben var en stor träklamp ungefär 70-80 cm lång, cirka 8-10 cm tjock något avsmalnande i ena änden. Kubben var försedd med cirka 25 m lina. Den del av linan som inte användes vid en viss sättning lindades upp på kubben vars uppgift var att förhindra att garnet drogs för djupt ner i vattnet där kubben var förankrad mellan 2 st sättningsgarn.

Båtarna

Gotlandssnipan har troligen i århundraden byggts i tre olika storlekar, tremänningen, tvåmänningen och enmänningen. Båttypen har utvecklats ur vikingatidens mycket avancerade sätt att bygga båtar. Gotlandssnipan har därför en lätt och stark konstruktion. Djupgåendet är ringa för att lätt kunna sättas i sjön och efter användning snabbt kunna dras upp på land. I äldre fiskelägen förekom normalt inga bryggor eller hamnpirar. Båtarna landades i länningar, enkla anläggningar av sten som går vinkelrätt från stranden i vilka båten kan styras in. Ibland fanns ett spel som man kunde dra upp båten med.

Tremänningen kallas även för ”storbåten” och är 7-8 meter lång och 1,8-2,0 m bred. Antal bord är vanligen sju och båten har en besättning på 3 eller 4 man. I tremänningen finns tre tofter för rodd, nämligen framtuft, en milltuft och en baktuft. För om framtuften ligger en segeltoft. Den vanligaste riggen på en tremänning är två master. I tvåmastade båtar kallades seglen storseglet och bakseglet. På tvåmastade båtar fördes toppsegel vanligen bara på stormasten. Tremänningarna seglade bra och var goda sjöbåtar. Tremänningen användes vid drivfiske av strömming och vid laxfiske. På lotsplatserna fanns förr en tremänning som gjorde tjänst i hårt väder. Riggen bestod av tre sprisegel, fock och en eller två toppar. Spriseglen var försedda med rev.

Tvåmänningen är uppbyggd på samma sätt som tremänningen. Båten hade endast två tofter för rodd. Längden är 5,5 – 6,5 meter och bredden 1,5 – 1,8 m. Riggen består av storsegel och aktersegel samt fock. Tvåmänningen var den vanligaste fiskebåten på Gotland och användes vid alla slag av fiske. Båten var även den vanligaste lotsbåten.

Enmänningen var den minsta av de havsgående fiskebåtarna. Längden är 3,9 – 4,5 meter och bredden 1,3-1,5 m. Båten är byggd påsamma sätt som de större sniporna. Riggen består av ett storsegel och en fock. Båtarna användes vid fiske nära kusten och till jakt på sjöfågel och säl.